ronjaakosterberg.blogg.se

Hej alla läsare.. Har varit seg på att blogga förlåt för det. En grym dag idag men lägger ut bilder kanske sen. Nu är det så att jag ska berätta lite om saker och ting, eftersom så många frågar! :) Min mamma dog för nu ca 6 år sen, jag var 7 år gammal och min mamma var 27. Aldernens för kort tid hon levde! Allt började med att jag var hemma hos en kompis så ringde min pappa och bad mig komma hem för något hemskt hade hänt, jag sprang bara allt jag kunde. Det första som kom upp i mitt huvud var att mamma kan ha dött! Men sen tänkte jag nej, men jag visste ju att hon inte mådde så bra, jag kände bara på mig det! Jag kom hem, min pappa stod där och hade tårar i ögonen pappas tjej var också där. Min lillebror som då var 3 år stod bredvid pappa helt chokad! Sen började det hela. Pappa sa " Du vet att mamma mått dåligt och så där.. Ja hon har nu farit upp till himlen!" min lillebror bröt ihop. Jag stod bara där och stirrade! Sen började jag också gråta.. Allt var så hemskt! Och jag kommer ihåg varenda sekund av just den stunden. Det kan kännas så omöjligt att ens föräldrar kan dö helt plötsligt, utan att man själv har en aning om det! Jag såg på alla och försökte förstå vad som hände? I köket var en bild på min mamma och en ljus framför, Jag började plocka fram foton på min mamma jag visste inte varför? Men det kändes bra ändå.. En dag efter hade jag glömt men brast ut i gråt när jag kom på det igen. Vi var hemma hos Lena och min mamma bodde bara några meter ifrån henne, så jag kollade ut i fönstret och såg min mammas lägenhet det var tänt i den, jag önskade bara att hon skulle komma ut där ifrån och krama om mig, men hon var inte där nå mer. Jag stannade hemma i några dagar sen åkte jag till skolan igen! Hela klassen hade skrivit brev till mig, även klasserna som var äldre än mig! Jag fick också ett gosedjur. Jag blev väldigt glad!! Jag älskar min mamma så mycket, hon verkade vara en sån fin person trots hur mådde ibland. Jag hade verkligen velat att få mer tid att spendera med min mamma, jag hade liksom just börjat skolan! När jag blev äldre och fick veta mer, blev jag så arg och kunde verkligen känna hur jag ville skrika och slå sönder saker, men jag har förlåtit henne för det hon gjorde/vad som hände.. Men även idag kan jag få sådana utbrott! Men jag saknar henne ändå mer än allt annat. Hon var galen på ett bra sätt, och väldigt fin! Även om hon hade piercingar, tatueringar här och var;) alltid när jag skulle lämna hemmet gjorde hon någon konstig grimars i fönstret som alltid fick mig glad! Alla vet nog redan hur dog men det skriver jag ändå inte ut. För ingen vet ens hälften av vad som hände iallafall. Men jag försöker minnas min mamma för allt det bra hon gjorde inte för det dåliga. Och jag vet att hon alltid är med mig, och hon vill nog att jag ska kämpa och vara stark! Sen om jag inte gråter så ofta så betyder det inte att jag saknar henne för det gör jag! Man lär sig hantera det som skett men  saknaden/sorgen finns alltid kvar! Ibland drömmer jag att vi träffas, jag brukar krama henne och det känns så verkligt, men jag frågar alltid " Är inte du död?" hon säger alltid: jo men jag är här för ett tag nu med dig. Och det är faktiskt sant att jag drömmer sånt ibland. Men faktiskt så tror jag hon är hos mig då! Sen brukar jag må bra av att läsa andras bloggar om deras problem när en förälder dött, så jag vet att jag inte är ensam.. Jag minns också när jag kollade på henne i det där kyllrummet, där hon låg! Allt kändes så overkligt, hon låg där kall och blek, det var liksom inte mamma som låg där! Hon var redan någon annanstans det visste jag. Men det var viktigt att jag fick se henne så att jag verkligen visste att hon var död. Jag har mina perioder då jag mår skit både på grund av henne och massa annat! Men det är normalt, sista gången jag såg min mamma, såg vi på film och myste! Men något hemskt kom i vägen, hon höll om mig och robin samtidigt som hon grät på grund av en sak. Men hon kramade om oss och sa " Jag älskar er!" det minns jag så väl, usch vad hemskt det var. Jag fattade noll, men efter det dog hon.. Det var konstigt, så chokande, och än idag är det ibland som en chock! Jag kan bli rädd och ororlig. Jag är en väldigt orolig person! Pågrund av att min mamma dog då jag var liten då jag som mest behövde henne, det skakar om en ordenligt! sen bara för att jag är sån Jag är rädd för att förlora mina vänner, familj för jag vet att det två gånger hänt. Även min farfar dog samma år, han betydde också sjukt mycket,  det blev riktigt jobbigt då han också dog av den där äckel cansern! Men även han är med mig, och jag kommer alltid älska han och min mamma. Min Pappa betyder allt för mig, jag skulle inte klara mig utan han, jag är så stolt över honom, min bonus mamma betyder också mycket, eftersom hon alltid funnits där. Ja men jag är även en lycklig flicka;) Men nu fick ni veta en "liten" del av saken, hoppas ni fick svar på lite av era frågor. Puss uppdaterar sen!